iFRÅN MiG SJÄLV

En decimeter nära, men ändå så oändligt långt bort. Som en berg och dalbana i slowmotion går timmarna fammåt, och inte en sak med den minsta uns av förnufft eller glädje lyckas jag frambringa.

Sen funderar jag på. Tänk hur mkt man missar, genom att sova och blinka, måste ju va,i mitt fall säkert 90%...
går ju som i en dvala.

Fy fan va slöseri. Borde ge de till nån som utnyttjar det ordentligt. Ska inte forskningen gå så långt snart att man kan donera sitt liv tll behövande... hum..


hejdå



//S




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0